Den sorgliga verkligheten av mitt liv. Varje dag vaknar jag upp med inga meddelanden, inga missade samtal, inga noteringar, inget. Ingen stör mig verkligen för att hålla kontakten. Jag stiger upp, tar något att dricka och sätter mig vid datorn. Och det är där jag stannar. På internet. Jag har inga vänner här. Ingen vill egentligen prata med mig. Ingen uppmärksammar mig, faktiskt. Så jag sitter vidinternet och gör inget. 
Jag gör inget, och det är det jag är bra på. Det är lika sorgligt som det låter. Det jag har att se fram emot när jag vaknar är inget.
En sorglig sak är att folk skulle nog inte komma ihåg mitt namn om de inte såg det på sin vänlista. Jag är bara den tjejen som isolerar sig själv och som ingen riktigt känner. Som folk kallar konstig och skum. Sen inser jag att det är 1 på natten och att jag fortfarande sitter där, gör inget. Så då går jag mot min säng, och bara ligger där. Jag ligger där och berättar för mig själv att imorgon är en ny dag och jag ska göra någonting med den. Jag ska göra något bra. Jag ska göra något med mitt liv.
Men sedan så kommer imorgon, och jag sitter fortfarande där. Utan meddelanden, utan några missade samtal, inga noteringar, inget. Jag är där jag är, precis där jag var dagen innan. Ensam och deprimerad. På internet. Som varje dag.