Vem är jag?

Jag är anonym. Jag är en tjej på

femton år som lider av depressioner. 

Självsvält:

Jag slutade äta för något år sedan då jag kände

att jag inte dög. Jag trodde att om jag bara såg på

mat skulle jag bli tjock. Jag har med gott resultat

försökt äta. Frukost , lunch och middag. 

Självsvälten har jag inte varit stolt över, men när jag

såg hur kilon ramlade av kunde jag le. Tack.

Knivar och rakblad: 

Jag älskar er. När jag bara velat sluta, bara ge upp.

När jag varit som mest ledsen, har ni funnits där.

Jag är inte glad över att se ärren på min arm. Men ni har

gjort mig bättre till mods de dåliga gångerna. Istället för att skada

någon annan när jag var ledsen, så skadade jag mig själv.

Tack.

Psykologer: 

Tack för inget. Allt ni har tryckt i mig

är en massa jävla piller och sen tror ni att det blir bra.

Vården i Sverige får en att vilja kräkas. Ni är till för att hjälpa,

men allt ni gör är att stöta bort oss. 

Men mest av allt:

YOHIO och Tokio Hotel: 

YOHIO har fått mig att tro, att man kan

vara annorlunda. Han har fått mig bli glad.

Tokio Hotel har hjälpt mig igenom flera ledsna stunder

med deras låtar. T.ex Don't Jump eller In Die Nacht. 

När jag mår dåligt så söker jag bara på Tokio Hotel Funny Moments

på YouTube, så kan jag le.